STEFAN HELLMAN

Lyssnade på Horace Engdahl förrut. Han berättade vad han tycker om twitter, bloggosfären samt det faktum att han inte "idkar" Facebook. Han tyckte bloggandet var något som påminde om en slags industriell mekanik som inte passar överens med människans intellekt. Vi kan inte spotta ur oss kvalitativa texter kontinuerligt - det är inte så den kreativa människan är funtad - utan bra texter kommer i perioder. Tyckte det var en kaxig syn som jag väl får anamma när det gäller mitt eget bloggande (eller för att försvara det faktum att jag är dålig på att uppdatera hemsidan).  Jag och Horace har något annat gemensamt - den som gissar rätt lovar jag att bjuda på en fika. 

Sen tycker jag Folkpartiet i Mellerud har en poäng när de vill slå ihop Dalslandskommunerna. Jag har av demokrati-skäl tidigare tyckte att detta är förkastligt men med tanke på svårigheterna att rekrytera kompetent personal till chefsposter men även att fylla gymnasieplatser och annat så är det dags att pröva tanken. Hade jag blivit inkryssad i fullmäktige hade jag motionerat om det i januari 2011 - det var en av de frågor jag hade på min lilla hemliga agenda - ursprungligen inspirerad av en ortens entreprenör som föreslog det hela i Ttela under valrörelsen 2010. Grattis Folkpartiet - jag tror ni har en poäng - och jag är väldigt beredd att ompröva min syn på saken. Och ett tips kan vara att begära votering i fullmäktige i fall den inte skulle ha majoritet bland partier. Tror det är en fråga som splittrar partier. 

Jag har försökt att hålla mig väldigt lugn i den lokala skoldebatten sedan i juni då jag och kemimagistern gjorde ett bejublat inlägg i Melleruds Nyheter. Senare gick ju jag och kemimagistern i del- eller heltidspension från Dahlstriernska. Nu pratas det dock väldigt mycket inom politiken om skolan och några politiska möten är inbokade. Nu får det vara nog (!) som det inom kort kommer att heta i en debattartikel. Ja, det gäller ju att skruva upp förväntningarna inför min debattartikel. Kunde inte hålla fingrarna borta längre. 

Tyvärr tog debattartikeln lite väl mycket tid i anspråk så jag har inte läst klart den avhandling jag påbörjade förra veckan. Och idag dök det upp en ny avhandling i jobbfacket - exakt inom ett område som berör. Det var därför konduktörens bihang fick en redig utskällning idag på tåget hem. Den unga killen försökte övertala mig att fylla i en enkät om resevanor. Kolera - som man säger på polska - jag har ju en avhandling att läsa. Nu är det läggdags för vällingkungen.

289 av 290 hamnade Mellerud i år på bästa skolkommun i år. Inte speciellt hedrande men heller inte förvånande. Eftersom det inte hänt så mycket på skolfronten jämfört med föregående år så är det också svårt att se varför kommunen skulle lyfta. Skillnaden mellan nu och tidigare verkar dock vara att den högsta politiska ledningen tar mer allvarligt på frågan nu och det tycker jag är bra.

Jag insisterar fortfarande på att jag tror att väldigt mycket handlar om attityd. Min egen erfarenhet är att när man lyfter behörighet och kunskapssyn blir motargumentet oftast tämligen antiintellektuellt. Det handlar om att man gör personangrepp, att man ligger bakom anonyma kommentarer på Ttela samt insändare och att man har en skev människosyn. Den typen av argument gör också att man tappar inspirationen. 

Vad har hänt sedan senaste blogginlägget. Jo, en hel del faktiskt. Jag har förhoppningsvis avslutat min första doktorandkurs i företagsekonomi. Jag har förvisso 8 gamla poäng från 1998 när jag var inne en sväng på forskarutbildningen i historia. Förhoppningsvis avslutat säger jag för att jag lämnade in mina tre essäfrågor idag. Men tiden i Uppsala var underbar - speciellt kommer jag saknar hemresorna på tåget, dricka kaffe i bistron, lyssna på musik, läsa en god bok. Konstigt men sant.  

Jag har fått många frågor hur jag trivs som doktorand och jag måste säga att det här var rätt i tiden. Inget ont om min gamla arbetsplats men jag tror att detta var ett bra steg för oss båda och den lektion i veckan som jag har kvar är alldeles lagom för att inte tappa fotfästet med verkligheten när man gottar ned sig i all trevlig forskningslitteratur. Men ska jag vara riktigt ärlig så saknar jag ibland att dra av riktiga föreläsningspass med powerpoints men det kan förhoppningsvis göra nästa år. 

Och nej, jag måste villigt erkänna att jag inte hört talas om nobelpristagarna i ekonomi. Brukar faktiskt känna till de namn dyker upp vanligtvis men dessa två var helt obekanta. Men det beror nog på att jag läst för lite nationalekonomi och det där hade jag faktiskt tänt att åtgärda ikväll genom att gräva mer mig i Sargent och Sims. Oftast brukar några skickliga ekonomijournalister vränga till teoretiska resonemang så att även vi ekonomistyrare kan hänga med. 

Idag är det 350 år sedan Gunno Eurelius Dahlstierna föddes på prästgården i Ör - strax söder om metropolen Dals Rostock. Det brukar firas på min arbetsplats Dahlstiernska gymnasiet men i år är faktiskt första gången sedan dagen instiftades typ 2006 som jag inte är på plats. Å andra sidan så var det bakelser redan igår i Café Måns. Om orsaken är att personalen i frånvaro av undertecknad har tagit fel på dag eller om det är av annan anledning är jag inte riktigt på det klara med. Ja, lite kaxig får man lov att vara, ty tidigare studenter har i diverse sammanhang påpekat att det de lärt sig av Hellmans lektioner är allt om Dahlstiernska. Men i vanlig ordning är det en sanning för studenter, för då man tror sig kunna allt har man nog bara skrapat på ytan. Så brukar det vara. 

Jag skrev en artikel i Hembygden om hur gymnasiet i Mellerud fick sitt namn. Det var jag och den före detta, numera pensionerade dataläraren, som bidrog till namngivningen. Och tillsammans besökte vi också Gunno Dahlstiernas grav i Nikolaikyrkan i Stralsund, snurrade runt på den geografiska institutionen vid universitet i Greifswald och grävde ner oss i Landsarkivet och såg de fantastiska kartorna i original. Det var gamla goda tider det.

Gunno var en bildad man, skolad både i språk, dikt och lantmäteri. En riktig SP-elev om du frågar historierevisionisten. Redan i måndags passade jag på att leta fram Martin Lamms gamla sköna tryck från 1945 om diktaren Gunno Dahlstierna. Det är - så vitt jag vet - den enda bok, slash skrift som enkom handlar om Dahlstierna som givits ut. Det finns med andra ord utrymme för ett riktigt bra projektarbete för den studiemotiverade. Vi övriga bugar och bockar åt Gunno på 350 årsdagen. 

I söndags körde jag lite styrketräning för löpare. Några enkla övningar så att jag ska slippa ha löpsteg som en tung fotbollsspelare i division tre ;-D Men snacka om träningsvärk - igår kväll när jag körde milbanan så kändes varenda muskel i hela kroppen varje gång jag landade på marken. Det var smärtsamt men samtidigt ganska skönt att känna att man är så där otränad - därför då blir framgångarna desto mer synliga när de tids nog kommer. Det är vägen som är mödan värd - för att citera en känd dikterska. 

Igår kväll hade jag dessutom frossa. Badade alldeles för länge igår och det märktes att det var första gången jag var på stranden utan tröja. Man har ju mest ägnar litteraturen möda och därmed oftast suttit i skuggan och fördjupat sig, trängt undan den värsta brännan. Men igår var det sol och jag blev skär som en gris och fick efter milbanan en ganska frossande känsla i kroppen. 

Frossan och träningsvärken sammantaget - när jag kom till runt tre kilometer så lyste det upp mitt inne i skogen. Min första känsla var att ett UFO hade landat. Det var stort och ljusblått, lamporna sken och det var alldeles tyst och stilla inna i skogen. Där vandrade personer - säkert ett tiotal - utan att säga något - siluetterna syntes väl. Jag gnuggade faktiskt mig i ögonen när jag förstod att det jag såg var sant och inte en uppenbarelse. Sen fick jag se att det var en filminspelning mitt inne i skogen, längst milbanan runt klockan 20.30. 

Undrar vad det var för film - undrar hur scenen blir och tja - Persbrandt var inte där, tror jag, men rubriken passar ändå - det lockar ju fler läsare till bloggen - tihi!

By the way - jag har lagt in en ny slideshow på hemsidan också.

Nära, kära och andra followers har tjatat länge nog. Nu är det dags att uppdatera bloggen. Passade också på att leta fram en ny template och lade till underrubriken by far bara därför att. Vad har då hänt sedan senaste blogginlägget den sjunde mars?

Jobbmässigt har det varit berg och dalbana, sandlåda ibland och lite mer seriöst annars. Vilka än orsakerna må vara är det ett misslyckande att inte fler elever får, vill eller kan söka till ett teoretiskt program på Dahlstiernska. Följaktligen kommer inga teoretiska program starta upp - bortsett från estet. Som skattebetalare, före detta eller varande politiker, intressent och medborgare tyker jag verkligen allt ska göras för att alla typer av elever ska beredas plats på Dahlstiernska. Det kan rimligtvis inte vara strategiskt rätt om kompetens och utbildningsnivå önskas hållas hög i kommunen samtidgt som inte Dahlstiernska kan erbjuda teoretiska program i fler former än estet.  

Sedan sist har också skolan debatterats flitigt. Debatten lokalt liknar den på riksplanet - det vill säga det är i första hand andra än professionen som sköter debatten. Det är politiker, ekonomer, journalister, förstå-sig-på:are i bloggar och andra sociala medier som sätter agendan. Professionen är för klen och krokig i ryggen för att ta upp kampen. Men det är väl inte undra på - professionen har ju missuppfattat - söndra-härska är ingen organisationsprincip utan en taktik på slagfältet. Hur töntigt är inte det att vara splittrade i två fackförbund? Skönt att man numera är facklös - lokalt saknas numera meningen att vara fackligt ansluten. Jävligt osolidariskt men en rationellt grundad slutsats.

Och sen behörighetsfrågan. Lärare säger till elever att plugga för proven, satsa på betyg, livslångt lärande och utbildning men själva kan inte professionen göra ett rejält markerande jämte ämnesobehöriga och obehöriga i allmänhet. Ofta när behörighetsfrågan förs på tal blir motargumentet att man har en taskig kunskapssyn, sned människouppfattning, haltande värdegrund eller gör personliga påhopp. Va fan - trött på den typen av sandlådeargument. Lärare ska vara ämnesbehöriga - det handlar om elevernas bästa och professionens framtid. Det saknas incitament för arbetsgivaren att ta behörighetsfrågan på allvar.  

Ett sätt att stärka professionen förutom minskat utbud av studieplatser och införandet av en strikt legitimation är att det skulle vara legio att varje lärare bevistar minst två disputationer och läser avhandlingar. Det skulle stärka både kvaliteten på den pedagogiska forskningen men också ge rejäl kompetensutveckling till skrået. Det finns inga domare som säger att lagen är så jävla korkad så jag dömer inte utifrån den. Men det finns lärare som klankar ned på pedagogiken - för att det inte ska vara med rätta så måste forskning och praktik föras samman mer. Det är en kvalitetsfråga. 

Det bästa som hänt sedan sist är att jag skrivit på för Karlstad Universitet. Jag är anställd som doktorand i ekonomistyrning. Så inget sommarlov här inte - slutade det ena jobbet för att påbörja det andra. Nu kör vi - semester är för veklingar. Dock ska jag antagligen göra lite gästspel på Dahlstiernska - vi får se vad det blir framöver. Men en gammal dröm har gått i uppfyllelse. Visserligen läste jag åtta poäng - eller tolv högskolepoäng som det heter efter inflationen - på forskarutbildningen i historia i slutet av förra seklet men nu är drivkraften större än någonsin och jag är grymt taggad. Den interna mälsättningen är klar.

Skön boost för egot var också att kunna tacka nej till ett antal jobb - där tilltänkta arbetsgivare faktiskt ville ha mig. En arbetsgivare som inte ville ha mig var den arbetsgivaren i den kommun där jag sökte en ekonomtjänst. En ganska skön kommun som inte ens kallade mig på anställningsintervju. Skönt att veta att man inte duger till ekonom men platsar som doktorand i ekonomi på en handelshögskola. Kommunens namn....hahahaha? Guess...

Innan skolavslutningen upptäckte jag också att skjortan inte nådde runt. Jag bröt Göteborgsvarvet 2010 till följd av muskelbristningar i vaden - läs gubbvad. Sedan dess har det knappt blivit något och följaktligen har all god mat paketerats runt midjan - flödet har ackumulerats till en stabil stock, so oder so. Men nu har jag börjat röra på mig igen. Förnedrande ska det vara - jag tänder på det. Blodsmak i mun efter någon kilometers löpning och så fläskig att jag inte ens orkar hålla steget uppe i några futtiga kilometrar skogslöpning. Så ska det vara - det gjorde gott att förnedras - det fick mig att få lite regelbundenhet på löprundorna. 

Det är massa andra saker som har hänt också men det är privat det. Over and out...

Enligt högersajten Svensk Tidsskrift är hans fullständiga namn Karl Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg. Killen är nämligen friherrlig - ja, någon herre är han knappast, ty han är under fyrtio. Och vara under fyrtio är i sammanhaget en ganska ung ålder - speciellt om man var tilltänkt att ta över posten som Tysklands förbundskansler. 

Men för att slippa hans långa knepiga namn kan vi kalla honom för von Googleberg eller Baron Klipp och Klistra. Det har nämligen framkommit att Googleberg plankat cirka 270 av de 475 sidor som hans avhandling omfattar. Han är givetvis av med sin doktorstitel och tvingades i veckan avgå som tysk försvarsminister. Och påläggskalv till Merkel lär han knappast bli - von Googleberg kommer knappast göra någon Toblerone-comeback!

Jag är av uppfattningen att det är folket som väljer politiker och att en formell utbildning inte ska vara ett krav på våra politiker. Politiker är således alltid behöriga - rent kompetensmässigt sett - för obehörigheten bland politiker kan inte definieras - till skillnad från exempelvis lärarkåren. Och skulle poltikerna vara inkompetenta så kan de bytas ut i nästa val. Men att fuska - usch - det gillar jag inte. Men å andra sidan börjar jag fundera över den eller de examinatorer och handledare som lotsat von Googleberg fram till hans doktorsgrad. Har ingen någonstans misstänkt något? Eller har han slinkit igenom systemet på grund av hans fina namn?